Balanserad Intelligens

Det var den 13 september 1996. Jag minns det som igår – trots att det nästan är 14 år sedan.
Jag är 20 år gammal. Då var jag en ung man som var dedikerad till musik och revolterande, provokativa mikrofonmästare och poeter från USA.

Min mamma ger mig kvällstidningen. Jag befinner mig i föräldrahemmet. Jag läser i kvällstidningen. Tupac Amaru Shakur är död. Skjuten.
Jag vill först inte tro att det är sant. Det får inte vara sant. Men det är sant.
En av de främsta och mest uttrycksfulla mikrofonpoeterna i vår moderna tid – är död.
Skjuten med ett mångtal skott. Tårarna rinner. Jag gråter – i tystnad. Jag sätter mig ner på min säng.
Det känns oerhört tungt. Jag darrar i kroppen. Jag ringer min bästa kompis. Han har också läst det jag har läst. Han är chockad.
Jag pratar med honom en stund. Lägger på luren. Tar fram gamla cd-skivor med Tupac.
Lyssnar meditativt. Tårarna fortsätter att rinna nedför kinden.

Vi som föddes på 70-talet kallas för generation X. Jag är född 76.
Första gången jag hörde X: et nämnas, var när jag såg Cypress Hill, uppträda på MTV och Woodstock festivalen i mitten av 90-talet.
Jag tillhör den där generationen som sket i allting och sa: fuck the world – i tystnad.
En generation, som gjorde revolt mot 40 och 50-talisterna – i tystnad. En generation, som skapade egna vägar att gå. En generation, som gjorde revolt genom sin musik och klädstil. Men som i slutändan alltid tydde sig till mamma och pappa, fastän hårda ord och skrik utväxlats några timmar tidigare. En generation, som växte upp med MTV och amerikanska videovåldsfilmer. En generation, som pratade och skrev obehindrad amerikansk engelska vid 17-års ålder En generation, av kaxiga och självständiga individer. En generation som fick det mesta serverat, eller kanske inte. Hur det än var, så hittade vi vårt eget sätt att revoltera mot vuxenvärlden – i tystnad.

Själv vågade jag inte revoltera förrän jag var 16 år. Inte förrän jag hittade hip-hop musiken.
Det var 2 Pac, N. W. A, Eazy-E, Compton´s most wanted och DJ Quik, som gav mig mod att stå upp för mig själv.
Men 2 Pac var den som betydde mer än allt annat för mig.
Det kändes som om att Tupac var den sista riktige rebellen inom hip-hopen. Han vågade säga ifrån: Han tog parti för kvinnorna i samhället: ”Keep ya head up.” Han var alltid där och stöttade sina vänner: If my homie calls.” Han hyllade sin mamma i ”Dear mama.” Han belyste socialrealism i ”Brenda´s got a baby”.
Han var helt enkelt den rebell, som jag inte vågade vara. Han var rebellen som vågade säga sin åsikt och han sket fullständigt i vad människor tyckte om det.

Ni som har följt min blogg, vet att jag brinner för att skriva poesi och rim. Sättet jag skriver på, är inspirerat av 2 Pac och hip-hopmusiken från 90-talet. Jag är stolt att säga att jag hade många hjältar när jag var tonåring. En av dessa hjältar heter Tupac.
Jag kommer alltid att komma ihåg Tupac. Det är väsentligt för mig att komma ihåg Tupac. Han var en hjälte för mig eftersom han ville förändra världen med sina texter. Det får mig att komma ihåg att ord, verkligen skapar förändring. Ord skapar hjältar. Och hjältar skapar förändring.
Jag vet att den 13 september 1996, så var det hundra tusentals tonåringar där ute som förlorade en sann hjälte och som också grät – i tystnad.

Jag börjar med det viktigaste; Livet är förbannat kort.
Ingen nyhet, kanske, men nödvändigt att komma ihåg- när vi ibland glömmer bort vilken gåva livet faktiskt är.
Livet är riktigt fantastiskt också – Så det så! Jag tror att vi har många val i livet. Ett av dessa val – är att välja ta vara på livet -göra vårt bästa och leva fullt ut. Eller så kan vi välja att bara leva halvt ut – och stanna i en instängd bubbla hela livet.
I bubblan – så är det dock lätt att vi missar det fina, värdefulla och riskfulla innehållet i livet.
Jag tror nämligen att vi behöver utsätta oss för risker i livet för att kunna leva fullt ut. Vi kan se livet som om vi var på ett hav: Ibland känns det som om att vi flyter. Andra gånger – så kan det kännas som om vi sjunker. Det är tur att vi har någonting som heter livbojar, när havets vågor sköljer över oss.

För det mesta så upplever jag att det flyter i mitt liv.
På vissa plan flyter det dock lite sämre – just nu. Därför har jag tagit hjälp av en personlig coach – som är min livboj. Hon hjälper mig med att flyta ännu mer – och med starkare riktning.

Jag har flera önskningar i mitt liv. En av de viktigaste önskningarna, är att jag ska hitta en fin lägenhet. Att jag ska bli fri från den diagnos som jag har- fokal dystoni. ( www.fokaldystoni.se ) Att jag ska attrahera ett heltidsjobb som jag älskar – och som följer mitt livssyfte: att leva och verka i livet med medvetenhet, integritet, balans och harmoni.
Vill också uppleva ett passionerat liv med min älskade – och utvecklas med henne varje dag – i tantrisk medvetenhet och kärlek.

Mina senaste år har bestått av en ganska så tuff inre kamp inom mig själv. En kamp som har handlat om att bli fri från den här fokala dystonin. Den har nämligen hindrat mig från att kunna kommunicera ordentligt med människor. Jag har haft ont i mina käkar. Det har funnits mycket stress i min kropp som jag har behövt ta itu med. Det har varit en lång process. Som tur är, så har jag omvandlat min inre stress till någonting lugnt, harmoniskt och balanserat i mitt liv.
Och nu känner jag att jag är på gång igen!

Det är så skönt att vara på gång igen: Det är så skönt att jag har blivit erbjuden att utöva yoga hos en mycket proffsig, ödmjuk och rutinerad kvinna på hennes studio, Inbalance; Det är skönt att jag äntligen får min behandling, Kranium sakral, av en fantastisk kunnig och inkännande amerikansk terapeut, som har ett hjärta av guld; Det är så skönt att jag mediterar varje dag och tränar regelbundet; Det är så skönt att veta att jag varje dag kan välja – och faktiskt bli påmind om – att jag lever ett liv – som är fantastiskt.

Jag har inte mycket pengar just nu på mitt konto- men jag vet att jag har resurser som kan attrahera mer pengar in i mitt liv.
Jag vet att jag nu – behöver fortsätta med att söka jobb. Jag behöver ha vardagliga rutiner som gör mig starkare, uthålligare och mer harmonisk. Många av dessa rutiner fyller en viktig funktion i mitt liv: de skapar en balans och trygghet.
Men jag har dock insätt – att det är när det stormar som mest i livets hav – det är då ens simförmåga, uthållighet och vilja prövas. Då gäller det att våga be om hjälp. Det gäller att ha modet och simma vidare i de stormiga vågorna.

Vi kan inte alltid påverka naturens eller universums energier och krafter, men vi kan välja att hålla vår riktning: vi kan välja att be om hjälp; Vi kan välja att leva livet fullt ut – och simma vidare -trots livets stormiga vågor.

”Every problem is the seed of an opportunity for some greater benifit. Oce you have this perception, a whole range of possibilities opens up, and this keeps the excitement and wonder alive.”

Deepak Chopra

Det är mulet, kallt och grått. Det är mars månad. Solen har inte synts till på flera veckor. Det verkar som om att solen har gömt sig bakom molnen. Den verkar inte vilja komma fram. Har den tagit semester? Det verkar så.
Det är måndagsmorgon. Jag går med lugna och ganska lätta steg.
Ser mig omkring. Ser på alla vackra byggnader. Det finns otaligt vackra byggnader i min huvudstad.

Jag gör allt jag kan för att njuta och beundra min huvudstad. Beundrar strukturen. Beundrar människorna som har byggt allting. Känner mig tacksam för att jag bor i en vacker huvudstad.

Men verkligheten kommer i kapp mig – när jag verkligen tillåter mig att känna och inte bara se. Ibland känner jag kanske för mycket – eller så känner jag det min kropp ska känna: kontakt med den kollektiva energin i min huvudstad. Jag upplever att den kollektiva energin i min huvudstad – går på högvarv: den styrs av en alldeles för hög och obalanserad puls.

Jag ser rakt fram. Jag ser många människor. Människor som stressar sig fram och går med onaturliga och maniska steg. Människor vars ansikten är hårda, kalla och avstängda.
Var finns livet i dessa människor? Var lämnade livet dom? Tänker jag.

Jag känner hur den kollektiva energin försöker slita med mig i pulsen. Jag gör allting för att behålla mitt lugn – att vara centrerad. Det är en utmaning; en stor utmaning.
Energin är stark, hård och genomträngande och ibland gör det ont i hjärtat att känna stressen från alla människor.

Fortsätter längst nedför Drottninggatan. Kan inte låta bli att lägga märke till kläderna människorna bär: svart och grått – ganska tråkigt och oinspirerande. Men varför klär vi oss inte i kläder som är färgglada? Tänker jag, när jag fortsätter promenaden.

Beror det på vädret? Beror det på att jag bor i en storstad där det är meningen att människorna ska bära svart och grått? Visst kan det ibland vara snyggt och stilrent, men inte blir vi då gladare av svart och grått. Eller?
Jag vet inte. Men en sak upplever jag och känner: det är många människor som är så stressade. Jag upplever att de inte är närvarande; de är helt enkelt för upptagna med att stressa.

Jag minns ju själv att jag var otroligt stressad en gång i tiden.
Min puls var ständigt på högvarv. Men en dag när jag var jag på väg till mitt landställe – så hände någonting som skulle få mig att stanna upp i mitt liv och reflektera över vad jag höll på med.

Jag var på väg att gå på bussen. Jag hade en packning som skulle få den mest vältränade brottaren att tappa balansen. Svetten rann nedför pannan. Andningen var tung. T-shirten var genomblöt. Kroppsrörelserna var stela och spända. Jag hade ingen som helst kontakt med kroppen. När jag väl hade bökat mig på bussen – med all packning och satt mig – så hörde jag en äldre man säga:

”Du unga man. Du stressar inte bara ihjäl dig själv. Du stressar också ihjäl mig! ”
Den kommentaren fick mig först att bli oerhört irriterad – till och med förbannad.
Det tog några dagar innan den kommentaren sjönk in. Det gjorde ont att höra den – men det var nödvändigt.
Jag var inte van vid sådan typ av kommentarer. Jag upplevde inte heller att jag var stressad, eftersom jag inte visste hur det kändes med lugn och harmoni i min kropp. Hur skulle jag då veta att jag var stressad?

Men efter några dagar började jag att tänka och reflektera. Vad hjälper det mig att stressa – så som jag gör egentligen? Är det värt att göra det? Vad ger det mig och min omgivning egentligen?
Frågorna började växa inom mig. Jag bestämde mig för att bli mer medveten, men det skulle dröja innan jag verkligen ändrade spår.

För några år sedan så sprang jag på en väninna till mig på den vegetariska restaurangen Organic green. Hon såg att jag var stressad.
Hon stannade mig vid ingången och sa till mig – med en vädjande och empatiskt tonläge: Snälla Micke. Stressa inte! ”

Ibland kan jag komma på mig själv med att stressa. Jag är bara människa. Men till skillnad från då – och nu – så är jag medveten om att min puls går upp ibland. Jag är medveten om att jag behöver lyssna på min kropp. Jag är medveten om att jag behöver ta hand om den – inte bara på utsidan – utan också insidan. Jag har ju faktiskt bara en kropp. Då är det ju viktigt att komma överens med den.
För om jag inte kan trivas i min kropp – var ska jag då trivas?

http://www.youtube.com/watch?v=DMxKffswZ1Q&feature=related

Drömyrkena för en helt vanlig Stockholmare som jag – är varken advokat, doktor, mäklare, programledare eller kändis.
Det är poet, sångare, lärare, dansare eller författare. Författare – är någonting som lockar mig extra mycket just nu. Jag älskar att skriva. Skrivandet – gör att jag får utlopp för all möjlig kreativitetsenergi inom mig.
Men vissa dagar tappar jag helt och hållet inspirationen. Det är då jag vet att jag behöver lyssna på min intuition: att göra någonting som avbryter mönstret.
Jag har nämligen en tendens att gå in i mitt görande och visa mig ”duktig”. Jag vill inte vara duktig; jag vill vara kreativ. När jag inte känner mig kreativ eller inspirerad så vet jag vad jag behöver – en varm kram.
Vad gör jag då? Jag sms: ar min härliga väninna C (Vet inte om jag får använda hennes riktiga namn här) och frågar om hon vill ha en riktigt varm kram. Vi bestämmer oss för en kramträff. Det är nästan alltid på en bestämd plats. En plats där vi är ostörda.
C- är en mästare på att kramas.
Om det fanns ett dammästerskap i att ge kramar- då skulle hon vinna. Jag pratar inte om ytliga, anonymt avstängda och energiblockerande kramar; jag pratar om näringsrika kramar som känns i hela kroppen; kramar som får dig att lyfta från marken av lycka; kramar där du känner den andra personens mage mot din; kramar som läker och bygger upp immunförsvaret; kramar som ger en känsla av att du faktiskt inte är ensam.

För ett antal år sedan så skulle det kännas konstigt att skriva om kramar: det var töntigt att kramas. Men som tur var – så ändrade jag uppfattning; jag växte upp.
Men när till och med forskningen bevisar att det är positivt- hur kan det då bli töntigt?

En artikel ur Aftonbladet den 11/9 2008 som skriver om det positiva med kramar.

”En kram eller en lätt klapp är ett vanligt sätt att trösta ledsna vänner. Och nu visar forskningen att det verkligen hjälper. När vår hud kommer i kontakt med så mycket värme att vi säger ”aj” så kan smärtan lindras om någon stryker lätt med en borste över huden, enligt svenska forskare. Upptäckten kan också förklara varför föräldrar instinktivt kramar om ett barn som har trillat, eller ger dem en puss för att de ska känna sig bättre. Att vi lägger en tröstande hand på axeln kan också förklaras utifrån dessa mekanismer, enligt forskare vid the British Associations festival of science”.

Men varför vänta tills vi har trillat? Kramar behöver vi varje dag.
Artikeln fortsätter:

”Forskning visar också att vår hud myllrar av nerver som vaknar till när vi blir kramade, klappade eller lätt berörda. De för sedan informationen tillbaka till hjärnan, något som skapar lyckokänslor, skriver Daily mail. Dessa nerver hindrar sedan andra nerver från att förmedla smärta till hjärnan.
Enligt professor Francis McGlone, en av dem som stod för upptäckten av dessa nerver, får kramar oss att må bra. Men även annan beröring – som till exempel när vi borstar håret – får oss lite lyckligare.

En gång i tiden så jagade jag en illusion – den illusionen bestod i att ”bevisa” för omvärlden att jag minsann är duktig och kan; att jag ska bli ”någonting”.
Det som jag gjorde fel – det var att söka på utsidan. Jag trodde att utsidan – skulle ge mig den frid jag behövde. Men senare upptäckte jag att jag hade lurat mig själv: det är bara på insidan som jag kan uppleva det magiska och unika med att ge och ta emot kramar.
C´s kramar hjälper mig när jag är oinspirerad. Och efter kramtillfällena med henne så känner jag mig inspirerad igen.

Tack för att du finns – C!

Det här blogginlägget innehåller text som avslöjar delar av Steven Spielbergs mästerliga drama – Solens rike. Om ni inte vill veta vad som händer i filmen – var vänlig sluta läs nu!

Jim älskar flygplan. Han är helt passionerad i dem. Han har modellplan -krigsmodeller av alla möjliga slag. Han växer upp i Shanghai tillsammans med sina föräldrar. Hans föräldrar tillhör överklassen.
Jim sjunger i gosskör – han är en av de främsta. Han lever i en skyddad värld och atmosfär, långt ifrån problem – du kan kalla det för skyddad verkstad.
Andra världskriget pågår för fullt utanför Shanghai. Japan har erövrat stora delar av Asien och är nu på väg mot Kina.

En morgon blir Shanghai ockuperat av japanska soldater. Jim och hans föräldrar tvingas att fly. De försöker ta sig ut ur staden med bil – men det är för sent: Japanerna har redan invaderat gatan som de försöker ta sig fram på; Människor springer i panik; De mördas mitt framför ögonen på Jim och hans föräldrar; De tvingas att lämna bilen – de tar sig fram till fots.

Jim har med sig ett av sitt minsta modellflygplan. Mamman håller Jim hårt i sin hand.
Helt plötsligt tappar Jim sitt modellplan. Han böjer sig ner för att plocka upp det. För ett ögonblick – släpper Jim taget om mammans hand. Mamman skriker av förtvivlan; Japanska soldater marscherar framåt; Skott avfyras på gatan.
Den kinesiska motståndsrörelsen försöker bekämpa de japanska soldaterna, men de är alldeles för många. Jim skriker och gråter; Mamman och pappan försvinner i den flyende folkmassan.
Jim lyckas ta sig undan soldaterna och tar sig tillbaka till familjens hem.

Jag har precis berättat handlingen i Steven Spielbergs klassiska och mästerliga drama, Solens rike från 1987.Christian Bale, spelar den unge Jim, som tvingas att klara sig på egen hand när han kommer bort från sina föräldrar.

Det finns ett stort mod som jag beundrar hos Jim i Solen rike. Han har han en stark vilja och överlevnadsinstinkt som hela tiden är närvarande i de valen han gör. Han ser hela tiden möjligheter i de situationer han hamnar i. Han är snabb i sitt tänkande, anpasslig och nyfiken.
Han träffar två män som tar honom under sitt beskydd. Men de japanska soldaterna hittar snart Jim och de båda männen. De blir tagna till ett japanskt fångläger i Shanghai.

I ett minnesvärt filmklipp -får Jim syn på ett krigsflygplan på fångbasen. Han går mot flygplanet – helt orädd.
Ett beväpnat befäl som står lite längre bort – ryter till och spänner sin gevärshane.
Men Jim är helt fångad av ögonblicket. Han går fram. Nuddar planet. Jim vågar.
Han gör till och med honnör för de japanska krigsflygarna som i sin tur visar honom respekt genom att göra honnör tillbaka.

Några år passerar. Jim bor nu i fånglägret. Han har blivit äldre- är mer erfaren av kriget.
Det är tufft. Det pågår en inre kamp hos fångarna: de får klara sig på lite mat och får jobba hårt.

Men Jim håller fortfarande sin passion vid liv genom att hjälpa till i fånglägret.
Han håller den vid liv genom att sjunga och drömma sig bort; Han håller den vid liv genom att skapa kontakt med fångarna på lägret: Han söker kontakt med fånglägrets befälhavare och vågar ta risker som ingen annan gör.

När amerikanerna i slutet av andra världskriget -bombar fånglägret, så springer Jim upp i ett av spaningstornen för att beundra sitt favoritflygplan – P 51-Cadillac of the sky.
I en filmsekvens – så flyger flygplanet så nära Jim att han kan se den amerikanske piloten nicka och le mot honom. Jims rädsla, chock och förtvivlan – som säkert alla upplever i
Krig – transformeras för ett kort tag till ett glädjerus: han springer fram och tillbaka och skriker ut sin beundran.

Jag älskar Jims passion i Solens rike: Enligt min föreställning så finns det någonting vackert med att hålla liv i sin passion. Omständigheterna kan vara tuffa och ibland outhärdliga, men Jim är ett fantastiskt exempel på hur det går att hålla sin passion vid liv – trots allt som pågår kring honom.
Jims karaktär hjälper mig också att komma ihåg – att det går att tro på sig själv och stå stadigt – trots stormen som pågår utanför. Men det som gör Jim så speciell är att han inte väntar på att stormen ska passera; Han tar risken – och dansar i den istället.

Jag har ett dussin böcker hemma som är rena energipåfyllare:
Jag läser sex till sju sidor varje kväll innan jag går och lägger mig, sen somnar jag och sover djupt.
I högen finns till exempel Deepak Chopra, Don Miguel Ruiz, Malcolm Gladwell, Og Mandino och David Deida.
De innehåller mycket visdomsord och inspiration som gör mig kreativ och mer insiktsfull.
I min samling så finns det nästan bara böcker som handlar om motivation och utveckling.

Det finns naturligtvis undantag: kommer inte på några nu, men om jag letar på bokhyllan så kan jag nog hitta några noveller eller vanlig skönhetslitteratur: Homeros Odyssén (kanske inte vanlig) har jag lånat av en vän. Homeros kunde verkligen skriva: vad var det han använde för stil? Hexameter? Är i och för sig inte så imponerad av olika stilar eller tekniker; jag gillar energi i böcker. Det märks på en gång när författaren bara har skrivit utifrån sitt huvud och inte med sin själ och sitt hjärta: det finns liksom ingen passion, livsglädje och kraft i dessa böcker.

En dag så spanade jag igenom pockettitlar som är populär läsning bland svenskarna just nu. Det förvånar mig inte att de flesta böcker på topplistan är thrillers, skräck och spänningslitteratur: De får bred marknadsföring i kvällstidningarna och har på så sätt en mycket bra hävstång- och det är ju inget fel med det.

Jag läste någonstans att allt färre läser skönlitteratur idag. Tycker inte att det är så konstigt, eftersom vi lever i en tid där allting ska ske så snabbt. När en bok har blivit tryckt och är färdig att ges ut, så har någon på you tube lagt ut någonting mycket mer intressantare – som något annorlunda videoklipp med någon hip-hop grupp från Sydafrika till exempel.
Eller så stressar en del så mycket att de har skapat en tro och föreställning att de inte hinner läsa böcker: ”Hur in i helvete skulle man få tid att läsa?” Kanske många tänker. Men då ställer jag en motfråga: Vad gör du med din tid egentligen? Läser kvällstidningarna? Kollar på TV?

Ibland brukar jag läsa kvällstidningarna för att se om det står någonting intressant där. Var tredje dag så hittar jag ord som jag får inspiration av.
Här om kvällen så hittade jag en intressant krönika som handlar om en krönikörs boksamling. Där skriver krönikören att hon blir ”avgrundsdjupt uttråkad” av att läsa Henning Mankell, Liza Marklund, Stieg Larsson och Anna Jansson. Jag har ett tips till dig; Sluta läs! Om det gör dig så uttråkad.

Hon hade dock en hel del intressanta saker att skriva om: Det här med bristande gestaltning i spänningslitteraturen till exempel. Hon skriver såhär:
”Gestaltning betyder att man visar känslor och stämningar i stället för att skriva om dem.
Om Roger är ledsen skriver man inte att Roger är ledsen, man visar det genom att låta honom sänka sin blick, röra sig långsamt eller säga saker som tyder på sorgsenhet.” Stora bokstäver:
På så vis aktiveras läsarens egen utsatthet, eftersom han eller hon tvingas till inkänning i Rogers inre liv snarare än distanserade konstateranden.”

Hon fortsätter: ”Suggestion, kallas det också, när en text har förmågan att skapa ett känslorum: ett rum av stämningar där karaktärer och läsare kan mötas. ”
”Innan författaren kommer så långt som till gestaltning, kanske han eller hon har skrivit en synopsis. En synopsis är en uppsättning byggnadsställningar, och takt med karaktären gestaltas mellan raderna plockas byggnadsställningarna bort.”

Jag ser mina böcker som byggnadsställningar: jag har använt dessa böcker till att bygga mitt eget språk och ordvanor. I mina blogginlägg eller artiklar så skriver jag om mitt vardagsliv och det som jag brinner för. Jag kallar det för att skapa mina egna ordvanor. De innebär att jag nästan bara använder ord som handlar om det önskade resultatet: jag använder alltså inga negationer, eftersom jag vet att det skapar ett oönskat resultat. Till exempel: gemene man eller kvinna kanske skriver vad de inte vill ha i sina liv; det finns inte för mig. Jag har valt att vara medveten om vilka ord jag använder eftersom jag vet att orden skapar min verklighet.
Visst kan jag göra undantag när jag skriver om en händelse eller berättar en historia.

Därför skulle jag nog inte passa in på en neurotisk nyhetsredaktion, som nästan bara har negativitet och negationer i huvudet.
Dessutom så verkar det vara för stressigt och prestationsinriktat.
Jag använder mig ofta av positioner och adjektiv som är kraftfulla och berikande.
”Men var lite logisk! Det är en förfärlig massa av elände i världen. Var lite realistisk!” Kanske någon kritiker säger till mig. Då säger jag: jag prövade att vara logisk och realistisk en gång i tiden. Men det blev för mycket hjärna och för litet hjärta för min del.
Nu prövar jag med att använda hjärtat och känna in mer. Prova! Det funkar faktiskt bättre.

Det som är roligt med att skippa logiken, det är att jag blir så mycket mer kreativ i mitt eget skrivande. Tänk om jag skulle tänka på alla skrivregler: då skulle jag ju bli lika begränsad i mitt språk som Sveriges politiker är i sina kroppsrörelser och känslouttryck.
Nej! Då föredrar jag att vara obegränsad i mitt tänkande.
Men jag erkänner: jag är helt ny i skönhetslitteraturvärlden. Hade ingen aning om vad synopsis, gestaltning och byggnadsställningar var, innan jag läste journalistens krönika.
Känner bara att det blir för mycket logik ibland, vilket är lite slöseri med tid när jag läser vad den indiske mystikern Osho säger om hjärtat:

”Livet hör till hjärtat. Livet kan bara växa genom hjärtat. Det är i hjärtats jordmån som kärlek växer, som livet och gudomligheten växer. Allt som är vackert, allt som är verkligt värdefullt, allt som är meningsfullt, betydelsefullt, kommer genom hjärtat.
Hjärtat är ditt verkliga centrum, huvudet är bara din periferi. Att leva i huvudet är att leva i utkanten utan att någonsin uppskatta skönheten.”

Jag stannar där.

Kram

Den iskalla kylan känns i kinderna. Det är så kallt att den skär in i kindernas ytliga blodkärl.
Står utanför en port vid ett höghus någonstans i Stockholm. Står och värmer upp kroppen.
Det är kallt: Det är mörkt; Snön ligger tjock och tät över gator, bilar och trappor.
Det är sen eftermiddag. Människor är på väg hem från sina jobb. Det rapporteras om väghalka
och tågförseningar i trafiken. Kollektivtrafiken har svårigheter att ta sig fram. En del bussar står stilla.
Is och snö hindrar bilar från att komma in på parkeringen där jag står: Infarten är blockerad av snö.
Fortsätter att värma upp: Vevar med armarna; Böjer på benen; Upp och ner; Rullar på midjan. Blir varmare: Mössan är på; Munktröjan sitter åt stadigt. Har på mig välutrustade kängor som är gjorda för att klara sig i vinterväder. Tjockhandskarna hjälper mig att hålla händerna varma. Nu är jag uppvärmd; Nu är jag redo!

Tar ett stadigt grepp om spaden. Plumsar genom snön. Spänner bukmusklerna. Ryggen är rak: Känner mig stark, motiverad och entusiastisk. Börjar skotta. Snön far fram och tillbaka.
Plogar med spaden: Lyfter den upp och ner- med snö och utan snö. Minuterna försvinner. Glömmer bort tiden: Det är jag och snön. Tankarna kommer och går. Mediterar på mina tankar. Njuter av att få jobba fysiskt. Njuter av den friska luften. Njuter av att få hjälpa till.

En äldre kvinna närmar sig efter ett tag. Hon går leende mot mig. Hon stannar några meter från mig.
”Vilken insats, du gör”, säger hon vänligt.
”Tack”, säger jag och känner mig varm av hennes komplimang. Hon går därifrån med ett leende och jag fortsätter med en god känsla inombords.

Högar av snövågor bildas när jag plogar. Vågorna blir större och ibland mindre.
Jag ökar tempot i skottningen. Ser till att ha mycket kraft genom att böja på benen. Det blir många knäböjningar.
En bil svänger in för att parkera. I bilen sitter en ung kvinna.
Hon har svårigheter att ta sig in på parkeringen: Hon fastnar med bilen i snön.
Jag hjälper henne genom att skuta på bak. Efter några försök så kommer hon loss.
Kvinnan vinkar glatt och parkerar bilen på parkeringen. Hon vevar ner rutan:
”Tack så mycket, säger hon ödmjukt och glatt. ”Utan dig så hade det inte gått.”
”Varsågod, svarar jag tacksamt.”

Två småbarnsföräldrar har också parkerat sin bil i närheten. Min spade gräver djupare efter mer snö. Jag flåsar. Andas tungt. Fokuserat. Målinriktat.
”Jäklar, vad du jobbar, på! Säger pappan till mig på söderkisdialekt, när han kliver ur bilen
Mamman nickar instämmande. Deras lille son tittar på med förtjusning och säger till pappan: ”Titta pappa- han skottar!”

Några timmar går. Har nu lyckats med att ploga undan de mesta av snön. Det känns härligt att jobba fysiskt med kroppen: att få bidra med sin hjälp.
En mycket söt och attraktiv kvinna kommer fram till mig: Jag vill bara säga att jag har tittat på dig från mitt fönster. Jag har sett hur du jobbar-och du är så himla duktig.”
Tusen tack, säger jag, som en av mina ödmjuka norska vänner på face book, skulle ha sagt. Hon går därifrån med ett stort leende. Komplimangen värmer min redan uppvärmda kropp. Jag fortsätter med mer gnista och entusiasm än tidigare. Jag känner mig erkänd av kvinnan och glad för alla fina komplimanger. Har glömt bort tiden: istället så njuter av att vara sedd; jag njuter av all kontakt; jag njuter av all uppskattning.

”Jag tror att den största gåvan jag kan tänka mig att få av någon människa är att bli sedd av henne, hörd av henne, förstådd av henne och vidrörd av henne.
Den största gåvan jag kan ge är att se, höra, förstå och att vidröra en människa.
När så skett upplever jag att vi skapat kontakt.”

Fritt efter Virginia Satir

<img

”Där står han: Den där tyska terapeuten som jag inte vill ha konflikt med: Han som röker; Han som är den mest ohälsosammaste av de alla.”

Varmt, intensivt och svettigt så att det känns i hela kroppen.
Det är middagsdags. Står i en matkö. Är stressad och hungrig. Befinner mig på en ranch strax utanför Porto Alegre i södra Brasilien. Har bott och arbetat där i två veckor.
Ranchen är ett terapeutiskt kollektiv för människor som vill förändra destruktiva mönster och beteenden i sina liv. Vi är ett fyrtiotal människor som bor där från alla världens hörn.
Vi är här för att växa som människor; att lära sig mer om oss själva.

Min blick är riktad mot det uppdukade matbordet. Det serveras fisk med sallad, potatis och dressing. Ser riktigt inbjudande ut. Känner hur det kurrar- nästan tokkurrar i magen. Har bara en tanke i mitt huvud: ”Vill ha, vill ha, mat!”
Det är egot som styr mig just nu: vill roffa åt sig; vill äta upp allting; Skiter fullständigt i om det räcker åt de andra.

Äntligen är det min tur. ”Det var på tiden,” Tänker jag frustrerat. Greppar salladssleven och gräver djupt ner i skålen. Sleven åker fram och tillbaka i febrilt tempo. Är helt omedveten om vad som pågår utanför matbordets yta.

Tänker istället på vad Anthony Robbins, en av mina amerikanska favorit coacher – en gång sa:
”Ha alltid en stor portion sallad till maten. Det hjälper dig att smälta maten bättre.”
Står nu vid potatisen. ”Mixa aldrig kolhydratrik kost med proteiner. Det gör dig dåsig och trött.” Jag hör Tonys röst som ett mantra i huvudet.

Går vidare från potatis till fisk. ”Potatis går fetbort”, Tänker jag.
Det finns lite fisk på matbordet. Bakom mig är kön lång. Blir irriterad att fler än jag vill äta.; Jag vill ha först!
Tar min gaffel och lägger över 4-5 stycken stora fiskbitar på min tallrik. Svettas: känner en viss skam; Som om jag har stulit någonting. Sänker blicken, försiktigt från matbordet, men blir stoppad av en manlig och barsk röst som skriker mitt namn med engelsk-tysk brytning.: ”MIKAEL!”

”Åh, nej, jag är upptäckt.” Tänker jag och tittar irriterat upp med en aning skamsen blick.
Där står han: Den där tyska terapeuten som jag inte vill ha konflikt med: Han som röker; Han som är den mest ohälsosammaste av de alla här på ranchen.(Nästan alla röker)
Han som inte gillar Tony Robbins hälsobudskap om att inte blanda proteiner och kolhydrater: Han som inte gillar att jag äter så mycket frukter här på ranchen. Han ryter till med mörk, hög och bestämd ton: ”YOU´RE EATING THE WHOLE HOUSE!”

Det blir alldeles tyst i matsalen. Jag sneglar lite åt sidan: ser att alla i kön tittar irriterat på mig. Den tyska terapeuten står och blänger. Jag inser att jag har gjort fel. Men den lilla tonårspojken inom mig vill ha en verbal fight; vill trotsa auktoritet.
”But I´m hungry”, säger jag med en lätt irriterad ton.
”You are eating too much”, Säger den tyska terapeuten, som nu har sänkt sin röst en aning.
”But I burn a lot of calories.I need to eat a lot”, Säger jag med en övertygande röst.
Försöker övertyga mig själv att jag gjort rätt som tagit för mycket mat. Samtidigt kämpar jag med att hålla salladen kvar på min tallrik genom att trycka gaffeln på salladen.

“You are having issues with the food, Mikael!” Säger han bestämt.
Jag vet egentligen vad han syftar på: jag är ju där för att få feedback för mina ätbeteenden, bland annat. Men jag låtsas som om jag inte förstår: Spelar dum; Vill inte erkänna att det är ett problem.
”No, I´m not!”, Säger jag och försöker försvara mig själv.
”There are more people than you that want to eat”! Säger den tyska terapeuten bestämt.
Tittar ner i golvet. Känslor av skam genomborrar min kropp. Försöker att komma på en bortförklaring:
”Well, Tony Robbins, says that I need to have a lot of salad on my plate!” Drar jag till med som en dålig bortförklaring.

Den tyska terapeuten skakar på huvudet: “You are not only eating the whole house-you are also eating all the fruits”, säger han och låter som en uppgiven och irriterad Arnold Schwarzenegger.
Jag fortsätter att förklara mig: “It´s important that I eat a lot of fruits. I need to be healthy”.
“Yesterday you ate a whole water melon for breakfast and 5 big mangoes. It´s been going on for two weeks now. You can´t continue like this”! säger den tyska terapeuten vädjande.
“No! Ididn´t. I just ate one water melon and 4 mangoes”. Replikerar jag som om jag vore en trotsande tonåring.
Den tyska terapeuten tittar mig rakt in i ögonen och säger:
”You know your issue: Now get rid of your issue!!”. Säger han bestämt och går sedan därifrån.

Hans ord får mig att stå kvar; Stå kvar i en osäkerhet. Min blick söker sig ner mot golvet. Vågar inte titta upp; Vågar inte röra mig; Avslöjad; mitt ego är avslöjat. Efter alla dessa år- så kommer en tysk terapeut och sliter bort det som jag har kämpat med att hålla kvar så länge. Det som jag inte ville se eller känna. Det som jag hela tiden förnekade i alla dessa år.
Men jag vill inte erkänna att han har rätt; att jag har ”issues” med maten.
Det smärtar i bröstet, hjärtat och själen. Känns som att allting faller; Skådespelet är slut; Showen är över; egots ridå faller: Den är öppen; Jag blottar mig; Vill inte vara där; Vill inte se. Mitt ego försöker att hålla sig kvar: Men skammen har nu nått mitt hjärta och mitt hjärta är blottat.

”When our internal reference point is the ego or self-image, we feel cut off from our source, and the uncertainty of events creates fear and doubt.
The ego is influenced by objects outside the Self-circumstances, people, and things. It thrives on the approval of others. It wants to control, because it lives in fear.”

Deepak Chopra
From The Seven Spiritual Laws of Success.

Står och väntar på att betala i en kassa på Coop någonstans i vasastan en tidig söndagsmorgon.
Två unga kvinnor sitter i varsin kassa. De är närvarande. De är skickliga, professionella och snabba.

De pratar med varandra. De pratar med varandra på ett ödmjukt och inkännande sätt.
Det verkar som om att de står varandra riktigt nära. De skrattar och sprider värme.
”Vet du vad jag ska göra i kväll?”, Ropar min kassakvinna, högljutt och glatt till kvinnan i den andra kassan
”Nä. Berätta!”
”Jag ska på Sunday soul.”
”Det ska jag också,
Aha, tänker jag. De ska på Sunday soul. Jag lägger en Broccoli på kassabandet. En näve bananer. Vindruvor. Apelsiner.

Blir så glad av att höra de unga kvinnorna använda en ödmjuk ton till varandra. Ovanligt att det händer. Jag tänker: det här är nog den nya tiden. Ett exempel på det nya öppna sättet att samtala, dela, informera och påverka med varandra.
Ett samtal som skapas mitt på butiksgolvet. Mitt mellan två kassor.
I vanliga fall brukar det vara så tyst. Människor brukar inte prata så mycket. Intressant, tänker jag.
De fortsätter att glädjas åt varandra och pratar ödmjukt och inkännande.
Och nu ansluter sig en annan ung kvinna som jobbar i affären.
Hon frågar: ”Vad är klockan?”
Min kassakvinna: ”Halv”
”Bara några timmar kvar till Sunday soul”
”Ska du med och dansa idag?””
Jaaa! Jag behöver verkligen det.
”Ååh! Vad glad jag blir”!

Min kassakvinna ser mig in i ögonen. De är vänliga ögon: närvarande och harmoniska.
Tomaterna glider fram varsamt på bandet. Ananasen rullar hon fram omsorgsfullt.
Hon skrattar och trivs med sig själv.
Och här väljer jag att ge henne en komplimang:
”Jag blir så glad att det finns sådana professionella och glädjefulla kassörer som du. ni. Fortsätt att vara på det sättet”, säger jag.
Den unga kvinnan skiner upp i kassan och blir lite generad. Hon besvarar mig med ett rodnande och ärligt: ”Tack”.

Jag tänker på butikschefen. Att det är hans förtjänst att han har anställt sådana professionella och trevliga unga kvinnor som har lärt hur de ska vara gentemot kunderna. Och sen tänker jag att jag ska prata med chefen. Så att de får lönehöjning allihop. Jag känner mig glad inombords. Tacksam för den unga kvinnans vänliga utstrålning och bemötande. Jag betalar. Jag betalar tyst och belåtet. Jag betalar som en vänligt bemött kund.

När jag står där och fyller min påse så tänker jag plötsligt: jamen, Stockholm kanske inte är så otrevligt och stressigt som jag ibland får för mig att det är.
Tänker också att det här är den nya tiden. Här i kassan med dessa unga kvinnor som vill sprida sin glädje och samtidigt gör ett professionellt jobb. Det ger en unik inblick. En gemenskap.
En laserinblick i i en annans värld. Och jag minns ett annat glädjefullt kassasamtal.
En kassakvinna ropar upprymt över kön: ”Vet du att Gabrielle Roth kommer hit i juni? ”Nä. Häftigt!”
”Ska du gå”?
”Ja, självklart”!
”Har du dansat dom 5 rytmerna?”
”Ja, många gånger.”
”Ska vi gå dit tillsammans”?
”Ja, det gör vi.”